Idag har vi en regional obalans i Sverige. Västra Götaland och Skåne har haft en mycket gynnsam regional utveckling sedan man började som försöksregioner och sedan fick permanenta statusen. Storstockholm är de facto en region, med en mycket god tillväxt för övrigt.
I Mälardalen var vi, landstingen i Örebro län, Västmanland och Sörmland, på god väg att få till en regionansökan. De senaste veckorna har det jobbats hårt med att få till ansökningsunderlagen.
Men, den samsyn som fanns före jul mellan de tre landstingen var tydligen lika svag som nattgammal is. Nu har det visat sig att de sörmländska socialdemokraterna faller till föga för invändningar som bl a vissa kommuner i länet och i synnerhet sörmlandsmoderaterna bjudit i frågan. Heder åt Centerpartiet i Sörmland som rakryggat och framsynt står upp för regionbildningen. (Och do V.)
Regionerna behövs för att vi ska skapa bra förutsättningar för samhällsutveckling och hållbar tillväxt. Tungt vilar ansvaret på dem som idag säger nej till en förändring som behövs för våra efterkommandes bästa – för att motverka den regionala obalansen. En vits med regionerna är att vi ska kunna föra ut mer makt från nationalstaten, närmare medborgarna. Jag tror på regionbildningen som en decentraliseringsreform, även om detta kan synas som en paradox vid första påseende.
Nu gäller naturligtvis att inte ge upp. Vi måste göra omtag och envist eftersträva en regionbildning i Mälardalen. Men, idag har minst fyra år gått förlorade.
Torbjörn Ahlin